Stockholms förorter – femtio- och sextiotalets tunnelbanestäder och sjuttiotalets miljonprogram – har genom otaliga beskrivningar blivit närmast synonyma med tristess, torftighet, ödslighet och utanförskap. Det är en bild som fått så starkt fäste att ingen längre bryr sig om att se efter hur det egentligen ser ut, och människor som bor i dessa områden bemöts ofta med beklagande, eftersom ”ingen kan bo där frivilligt”. Detta är inget nytt, men på senare tid har det börjat höras röster som vill ta stigmatiseringen av förorten ett steg längre: man ser ser inte längre ekonomiska klyftor och skenande bostadspriser som orsaker till dagens sociala segregation, utan menar att den faktiskt skapats, medvetet, genom den moderna stadsplaneringen. Ola Andersson driver denna tes i sin lovordade bok Vykort från Utopia, och han och andra författare har följt upp boken med artiklar i samma anda, flera publicerade i Svenska Dagbladet. En av de senaste i raden är en understreckare i den 7/6 undertecknad Christian Björk, forskare på konstvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet. Det är en svidande vidräkning med folkhemmets politik och stadsplanering, och det kan nog vara lätt att ryckas med av hans patos. Men texten innehåller så grova felaktigheter att man kan undra var han hämtar sitt forskningsmaterial.
Hans tes är att de aktuella problemen med segregation och utanförskap som på senaste tiden kulminerat i bilbränder, krossade fönsterrutor och stenkastning mot polis och brandkår har sin grund i att den modernistiska stadsplaneringens strävat efter att sortera befolkningen i homogena, från varandra åtskilda grupper och därför låtit uppföra isolerade förorter med ensidig bebyggelse: flerbostadshus i ett område, radhus i ett annat och villor i ett tredje.
Problemet med resonemanget är att dess utgångspunkter är helt gripna ur luften, både vad gäller planeringens syfte och dess genomförande. I själva verket är ju våra tunnelbanestäder utmärkta exempel på hur olika bostadsformer planerats och byggts i ett och samma område. Dåvarande stadsbyggnadsdirektören Sven Markelius klassiska konceptskiss för den moderna förorten från 1945 visar en bebyggelse bestående av flerbostadshus, radhus och villor som grupperar sig kring ett gemensamt centrum, allt inom en radie på några hundra meter. De allra flesta av Stockholms förorter som byggts under femtio-, sextio- och sjuttiotalet har planerats enligt denna princip och är alltså de platser i Stockholm som, till skillnad från den av Björk omhuldade innerstaden, kan uppvisa den blandning av bostadstyper som han efterlyser. Om den moderna stadsplaneringen eftersträvade integration, varför ligger då radhus i en förort, villor i en annan och hyreshus i en tredje, frågar Björk retoriskt. Svaret är att det gör de inte, vilket var och en som har besökt Stockholms förorter eller ägnat några minuter åt att studera satellitbilder kan konstatera.
Den typiska förortens mångfald av bostadstyper på korta avstånd från varandra gör centrumanläggningarna, parkerna, grönstråken, lekplatserna och skolorna till platser där människor med olika bakgrund och livssituation kan mötas på ett naturligt sätt. Dessutom innebär närheten mellan lägenheter, radhus och villabebyggelse en möjlighet för människor att byta bostadstyp efter förändringar i familjeförhållanden eller inkomst utan att behöva ge upp sitt lokala kontaktnät.
Det går naturligtvis att invända att dessa stadsdelar trots allt är indelade i sinsemellan avgränsade mindre områden med enhetlig bebyggelse, och att det sällan förekommer t ex villor och flerbostadshus på samma gata. Men var kan man hitta det? Knappast i stenstaden, som ju kännetecknas av en heltäckande homogen struktur. Däremot förekommer det i äldre förorter som Aspudden, Midsommarkransen och Hägerstensåsen, platser som Björk nämner som exempel på ensidigt inriktad bebyggelse.
Allt detta vet säkert Christian Björk, men ändå tycks han vilja ge läsaren en bild av att social segregation är något som uppfunnits av folkhemmets politiker och tjänstemän, och att det funnits en tid före den modernistiska stadsplaneringen då människor från alla samhällsskikt levde tillsammans i en stad utan sociala motsättningar.
En bit in i artikeln är det som om han kommer på sig själv med att föra ett ohållbart resonemang, eftersom den kvartersstad som framstår som ett ideal så uppenbart är raka motsatsen till den eftersträvansvärda mångfalden. Räddningen blir att framhålla det faktum att ett och samma hus på Östermalm kan inrymma lägenheter av olika storlek. För den som är intresserad av hur verkligheten ser ut tar det inte lång tid att ta reda på att detsamma gäller förorternas flerbostadshus.
Det är ett återkommande fenomen: olika röster som vill göra gällande att den modernistiska stadsplaneringens syfte har varit att kontrollera befolkningen genom att dela upp den geografiskt i isolerade enklaver med homogen befolkning, och att det är denna fysiska uppdelning som skapat de sociala klyftorna. Oftast kombineras dessa påståenden med en beskrivning av förortsmiljöerna som ”döda”, ”torftiga”, ”isolerade”, ”människofientliga” etc. Det är en bild som blivit så djupt rotad hos många människor att ingen längre anser sig behöva motivera eller belägga sina påståenden. Alla ”vet ju” hur det ligger till.
Det som förbryllar allra mest är hur denna vrångbild kan överleva år efter år när det bara krävs några minuters eftertanke för att inse att den inte stämmer med verkligheten. Alla städer har sociala klyftor, ”fina” och ”dåliga” kvarter, inte sällan med de dåliga kvarteren mitt i den ”integrerande” stenstaden. Det hade även Stockholm långt innan den moderna stadsplaneringen. Och de ”torftiga” förortsmiljöerna är, om man bemödar sig att se efter, i själva verket grönskande, trivsamma och välfungerande områden med ett rikt offentligt liv på torgen, gårdarna och i parkstråken. De flesta är inte heller mer isolerade än Stockholms malmar utan förbundna med kringliggande stadsdelar genom gångstråk, cykelvägar, bussar och tunnelbana.
Om vi ska komma till rätta med segregation och sociala motsättningar måste vi börja intressera oss för hur verkligheten fungerar istället för att med hjälp av ohederlig argumentation försöka övertyga andra om våra egna förutfattade meningar. Vi har en fantastisk stad med många olika bebyggelsetyper: stenstad, villor, höghus, radhus etc. Vi har rutnätsstad och hus i park. Allting passar inte alla, men alla stadstyper har kvaliteter som kan erbjuda en god livsmiljö. I en framtid med mindre sociala och ekonomiska klyftor kanske vi kan få ett samhälle där människor på ett friare sätt väljer bostad efter egna faktiska behov och preferenser istället för som social markör och strikt efter plånbok. Då kan vi få en stad som är integrerad på riktigt, med en blandad befolkning i alla storstadens skiftande miljöer.
